Att man kan vara så ledsen och känna sådan genuin sorg över en människa som inte ens visste om att man existerade.

Det är så overkligt, vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva...

För Er som inte visste, Michael Jackson har varit min idol så länge jag kan minnas. Jag har alltid gillat hans musik och alltid sagt att ifall jag fick välja en människa i hela världen som jag skulle få träffa så skulle det vara honom.

När jag var yngre så visade jag hur stort "fan" jag var genom att endast gå runt i kläder med hans tryck på... jodå det är sant! Varje cm på flickrummet var tapetserat med planscher och posters på "The King Of Pop". Jag har till och med hans parfymer som jag måste erkänna, inte luktar så gott. Jag har också en liten guldring som är graverad med hans namn... så manisk var jag.

När jag blev äldre så övergick det från det maniska till att han "bara" var min största idol. Så har det alltid varit.

Jag har varit på hans Konsert och äger alla hans album. Vi pratade om turnén han skulle ut på strax och jag var lite sugen på att åka och titta på honom igen men kom fram till att sist jag såg honom stod jag så pass nära och chansen att få se honom på lika nära håll var minimal så det var bättre att avstå och ha minnen kvar från hans senaste uppträde.

Han har liksom alltid varit med, visst... jag har skrattat åt skämt som har varit riktade mot honom. Jag har alltid sagt att jag tror att han är oskyldig till övergrepp på barn osv. osv. Till och med i vårt bröllopsprogram nämns han! Jodå han betydde väldigt, väldigt mycket för mig och Mini har tvingats att kolla på konserter på Video och lyssna på låtar till förbannelse. Han säger att han tycker att Michael Jackson är oerhört duktig och allt men att det inte är riktigt hans typ av musik. Men Mini är dämpad också och tycker att det är oerhört sorgligt att vi alla berövats denna människa som gjort så mycket inom musik.

Det var Katta som ringde mig tidigt imorse, och strax efter detta ringde mamma, då grät jag redan.

Jag vet inte riktigt varför det känns så overkligt, eller varför jag känner så stort behov av att gråta. Jag kände inte honom men jag kände med honom.

I en intervju frågade de en av hans fans ifall han var lycklig när han dog (vad personen trodde)

-" Han gjorde alla sina fans lyckliga men han var nog själv aldrig lycklig".

Det stämmer nog, jag håller med och det gör bara att det känns ännu mer tråkigt, men man vet aldrig... han kanske dog lycklig ändå.

Aftonbladet skriver... "Michael Jackson är ingen stor popstjärna. Han var störst. Ett monument."

CNN rapporterar om tragedin hela dagen... "Detta är den största tragedi sedan World Trade Center"

Jag håller med! Håller med, gråter och försöker förstå!

Delar med oss av några bilder från konserten jag var på 1997. Tyvärr så var det en kass kamera utan zoom och som dessutom "krossades" snabbt så kvaliten är lite kass men men...











 











Lägger ut fler bilder från konserten vid ett annat tillfälle.

Jag är så himla glad över att jag fick komma denna MEGASTJÄRNA så pass nära, tyvärr bara en gång i livet!